Kan inte låta bli denna. Den är vacker.

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken
endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva
tittar som många vintrar förr,
upp emot månens skiva
tittar mot skogen där gran och fur,
drar kring gården sin dunkla mur
grubblar fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta
nej den gåtan är alltför svår,
nej jag gissar ej detta.
Slår som han plägar, inom kort
slika spröjande tankar bort,
går att ordna och pyssla
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen
korna drömma vid månens ljus,
sommardrömmar vid båsen.
Glömsk av sele pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över,
fylls av doftande klöver.

Går till stängslet för lamm och får,
ser hur de sova där inne
går till hönsen där tuppen står
stolt på sin högsta pinne.
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansens smått,
Karo sin tomte känner
de äro goda vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket de kära,
länge och väl han märkt,
att de hålla hans flit i ära
barnens kammrar han sen på tå,
nalkas att se de söta små
ingen må de förtrycka,
de är hans största lycka.


Så har han sett dem, Far och son
ren genom många leden
slumra som barn, men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följa på släkte snart,
blomstrande, åldrades, gick men vart?
gåtan som icke låter
gissa sig kom så åter.

Tomten vandrar till ladans loft
där har han bo och fäste.
Högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste.
Nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
mången ett färdeminne,
inte likväl om gåtan som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
tomten grubblar och tänker.


Tyst är skogen och nejden all
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och halvt i dröm
tycker sig höra tidens ström.
Undrar varthän den skall fara,
undrar var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård
stjärnorna gnistra och glimma,
alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran.
Snön lyser vit på taken,
endast tomten är vaken.

Vikltor Rydberg